VÄTÖGRANIT

Vätögranit är den röda eller svartgrå granit som kommer från stenbrottet Vätöberg på Vätö. Vätögranit är känd för att vara mycket tålig och beständig och har använts till ett flertal kända skulpturer, bland annat sockeln till statyn av Birger jarl i Stockholm.

Carl Milles var en av de skulptörer som uppskattade vätögranit. Han gjorde skulpturer i grå vätögranit och använde den också ofta för socklar till bronsskulpturer.

Gatorna i Stockholm har också till stor del belagts med gatsten i vätögranit, men även stenarna som Stockholms stadshus är byggt av.

MARSBACKEN

Området

Fritidshusområdet började byggas under 60-talet av HSB. Åren 1981 och 1982 överlät HSB de olika fastigheterna till Fritidsområdet Marsbackens ekonomiska förening. Idag omfattar området drygt 140 fritidshus varav några är bebodda året runt.
Till området hör gemensamt sommarvatten, också en småbåtshamn med sjöbodar och en badstrand med badbrygga.

2008 muddrades områdets båthamn mellan första bryggan och mot dansbanan och massor lyftes upp och utvidgade festplatsens gräsyta.
Vid dansbanan nere vid hamnen hålls det årliga midsommarfirandet som är mycket välbesökt från de allra minsta till de som fanns med när Marsbacken bebyggdes.

Inom föreningen finns det ett mycket fint skogs- och ängsområde på 65 ha med goda möjligheter till trevliga skogspromenader. Det finns ett rikt djurliv inom föreningens område; älg, hjort, rådjur, räv, vildsvin och mycket mer.

Området runt ön är lika vackert som ön i sig själv och endast 20 minuter med motorbåt från föreningens båthamn finns du på Ålandshav.

Historia

Marsbacken (med långt a i uttalet) har hämtat namnet från gården som en gång i tiden låg i dungen bakom föreningens brevlådorna. Gården byggdes någon gång före laga skiftet som ägde rum under 1860-talet och brändes ner när fritidshusområdet skulle anläggas. Idag syns spår av husgrunder och syrenhäckar. Ordet mars i namnet lär ha syftat på ett sankt eller fuktigt markområde.

Vid laga skiftet erhåll gården Marsbacken den södra delen Storholmen (nordvästra udden av Vätö) och senare inköptes den norra delen. Vilket är förklaringen till att den mellersta delen av Storholmen inte tillhör Marsbackens ekonomiska förening, utan tillhör Norrtälje kommun.

Området har varit bebott (minst) sedan vikingatiden vilket framgår av gravrösen inom området. På Storholmen har det dock bara varit någon enstaka bebyggelse. Området har använts för gemensamt bruk och producerade virke till skeppsbygget i trakten, ved och kol och tjära. Det senare vittnar den svarta jorden vid båthamnen om.

Ankare från Ansio

Under segelfartygens tid var sjöfarten betydande. Som en påminnelse om denna epok finns ett stort ankare vid berghällen intill bryggan i Norrviken. Ankaret kommer från ett finskt fartyg, barkskeppet Ansio som förliste i december 1898 i närheten av Håkanskär. Ankaret bärgades 1982 och har satts upp som minnesmärke av Vätö hembygdsförening.

Vätö

Vätö skrevs ursprungligen (1337) Vaetu. Kyrkan omtalas 1409 som Waeta kirkia. Från 1540 är Vätö den gängse namnformen. Namnet är bildat ur ordet vät som syftar på sank mark och träsk vilket stämmer väl med alla sjöar och träsk som finns på ön.

2000 år före Kristus bestod Vätö av några enstaka stenhällar som sedan i takt med landhöjningen har vuxit till dagens ö. De första fynden från människor på ön är några stenyxor från ca 1000 f Kr. Nästa fynd är en stockbåt från tiden för Kristi födelse. Under vikingatiden blev ön mera bebodd och flera gravrösen från tiden har hittats.

Under medeltiden låg vattenytan upp till 5 meter högre än idag och ön hade ett antal stora vikar. Ett exempel är Dyviken som gett namn åt byn. Vätösund var betydligt djupare och omtalas tidigt i gamla seglingsbeskrivningar för området.

Kyrkan byggdes troligen i början på 1300-talet och omnämns första gången 1337. Under 1400-talet drev franciskanerna ett hus i närheten av kyrkan. Två husgrunder (”Klostret”) kan fortfarande beskådas.

Ön levde på fiske och jordbruk men kom, under 1800-talets slut, att få en växande stenindustri. Stenindustrin bidrog också till förbättrade förbindelser. En handvevad linfärja började gå 1903. På 30-talet blev den motordriven.

I början på 1900-talet anlades också en riktig väg från Harg till Håknäs där bryggan för båtarna till Stockholm fanns och i juli 1993 invigdes Vätöbron.

Under depressionen och 40-talet lades stenhuggerierna ner och Vätö började avfolkas. På senare tid har dock trenden vänt och idag har ön, som är ca 9 km lång och 8 km bred ca 1 185 bofasta invånare, en siffra som stadigt växer bl a när fritidshus görs om till permanentbostäder.

På ön finns bl a en matbutik, en skola och flera företag.
Vätö, som numera har broförbindelse med fastlandet, ligger ca 20 km ostnordost om Norrtälje utefter Norrtäljevikens norra sida.
Ön har bussförbindelse med Norrtälje där byte kan ske till Stockholmsbussen.

För mer information, titta gärna på hembygdsföreningens hemsida